An old MercedesUFO brings ZëBB academy to a forest
back in the 50´s, i.e. much the same as it is nowadays.
One difference though, it seemed like animal kingdom !
MassanMästerby sessions will show you why animals
have gained popularity compared to mankind.
People are just too ugly.
This set will probably bring you all the way to Dizzyland, and-
You might even get a bit more beautiful than before…

Detta är en reflektion som skrevs med anledning av höstens konstdebatt
i Svenska Dagbladet.
Den handlar om begreppet konstnärlig forskning.
SvD valde efter div. turer att inte publicera den, med argumentet att
den inte är en debattartikel,
vilket naturligtvis kan tyckas vara nog så sant.
Men vad är en debatt utan en reflektion vid årets slut ?

***********************

Anomalistisk konst

Jag vill här kort redogöra för min syn på begreppet konstnärlig forskning,
som har aktualiserats genom Moderna-utställningen just nu på
Moderna Museet, samt den efterföljande debatten här i SvD.
Mina resonemang behandlar på intet sätt något specifikt gällande
Moderna-utställningen, utan är en allmän betraktelse om begreppet
konstnärlig forskning.
Forskning är enligt Nationalencyklopedin en term som slog igenom vid
1800-talets mitt och förklaras som en process, vilken genom systematiskt
arbete kan frambringa nya kunskaper och ökat vetande.
Konsten, som vi generellt känner den, är också en fortgående process
som innefattar en specifik sociokulturell kongruens, s.k. kanon.
Denna skönsång står i uppenbar motsats till det konstnärliga skapandets
alla tänkbara uppenbarelseformer. Den utesluter vetande och kunskap
på grundval av den rådande tidens begär. Makten formar den sociala
skulpturen. Man genererar ett slags `mening´ genom att utesluta det
`meningslösa´. Plötsligt uppstår en treenighet bestående av begreppen -
meningsfull = kunskap = sanning.
Naturvetenskapen bygger också på en specifik sociokulturell kanon, och
är ingalunda den klädnad av `absolut´ vetande, som kanske är dess
allmänt vedertagna bevekelsegrund.
Det konstnärliga skapandet och dess uppenbarelseformer gjorde ett
radikalt annorlunda vägval under romantiken (sent 1700- tidigt 1800-tal).
Känsla, begär, skönhet och det enastående blev ledstjärnor som skulle
komma att skapa en ny estetik inom konst och filosofi. Begrepp som
social kongruens och kulturell kanon tappade lite av sina konturer där i
den tidiga romantiska dimman.
Naturvetenskapen blev far till en dotter, som var romantiken.
Dessvärre en vanartad sådan, som födde oönskade anomalier (vet. term
för avvikelser), på löpande band. Mary Shelley´s Frankenstein är t.ex.
en pregnant variant på hur skönhetsbegreppet vidgades till
groteska former.
Med anomalin upphöjd till norm och exemplifierad i ett otal konstriktningar
och -ismer, har det romantiska idealet fortsatt att färga vår konstuppfattning
ända in i dessa dagar.
Romantiken har även färgat naturvetenskapen. Det enastående i (geniet)
Einsteins relativitetsteori är en anomali, en avvikelse från det förväntade
enligt naturvetenskaplig norm. Jag vill tro att hans drivkrafter var ett
pockande begär efter skönhet. Något som är sig självt nog, en slutstation,
ett paradigm som upphäver sig självt. Äntligen något som var obegripligt
även för honom själv.
Korsdraget mellan vetenskap och konst har sedan dess bara fortsatt.
Hade t.ex. postmodernismen uppstått utan Einsteins relativitetsteori ?

För att kröka rummet och därmed tiden ni behöver offra för att läsa
detta ännu mer, hoppar jag nu direkt till det begrepp som föranlett
denna artikel. Konstnärlig forskning.
Kan det vara så att detta begrepp blir ännu en anomali som genererats
av ett i grunden romantiskt konstparadigm?
Eller är bevekelsegrunderna mer jordnära och monetära?
Om inget av dessa alternativ är relevanta, kan det vara svårt att utesluta
ett alltför intimt umgänge mellan far och dotter.
Sådant brukar dessvärre inte se så bra ut.
Man kan t.om. råka bli trött.

När jag lite senare, som i en dröm kommer körande med bil, bland
enstaka virvlande sedlar i den ekonomiska snålblåsten, verkar begreppet
konstnärlig forskning vara en lika ängslig som onödig rondell, utplacerad
invid nåt byråkratiskt svartbygge.
Dessutom, den smala glädjen i att se rondellen relativt glest trafikerad,
grusas snabbt när sikten fördunklas av det yviga skägget på en temporärt
utplacerad rondellhund.
Väl ute ur rondellen muterar vägen till en strid strömmande fors.
Jag räddar mig med nöd och näppe ur den sjunkande bilen, som
knakande och gnisslande försvinner ner i djupet.
I skydd av en buske blir jag sedan vittne till en upprörd diskussion
mellan Forskaren och Forskarlen. Jag lyckas uttyda grava menings-
skiljaktigheter gällande de fintrådiga myceliernas utbredning strax under
markytan, just där vid strandkanten.
Naturligtvis inget man kan se med blotta ögat.
Dock fylls jag av hopp när jag inser deras gemensamma begär efter
skönhet, även på ställen där inget mänskligt öga eller social kongruens når.

Väckarklockan ringer, och snoozeknappen glänser ack så vacker.
Det är allt jag begär.

Max Book
Kolartorp, Nov. 2010

In the exhibition there were big acid-paintings, that were destroying
themselves in a two-week period.
Small, minimalistic but mobile sculptures were running around the pools of
acid on the floor, until the batteries inside them merged, hopelessly in love
with the acid.
Chemical romance or what ?
An irreversible statement to end the discussion about the death of painting,
and turn it into an indolent comedy.
The beauty of the exhibition stems from the notion of romantic decay.
However, this feeling was confused by a raw, damp and stinking reality.
A world of acid isn´t very suitable for human beings, neither for a lot of
materials used in house fittings.
In fact, two persons working at the location got very sick, and all metal
parts in the place became corroded and rusty.
This was the third and last project where we (the artists), were aiming
to make the cultural projections of control and chaos into something
obsolete. Well, at least into something not very applicable.
The first paint project, was to make outdoor live painting in the dusky blue-
gray light in the Swedish forest, during a half-lit summer night.
It was possible to control the forms, but hardly the colors of the paintings.
The second project, Förstaelningen, introduced chemical reactions on
metallic and sulphur pigments.
It was painted in the fat, brown-yellow light of Stockholm´s biggest highway
crosspoint. This light turns every color into grey, and if you tried to keep
some kind of form in the paintings, the chemicals played a joke on you.

This third project, Häng dom Högt, was the most elaborate and also
dangerous painting project.
We did the paintings on a big field outside Stockholm.
It was during a winter night and freezing cold in January, -24° Celsius.
These were perfect conditions, because the chemical reactions between the
pigments and the acids would be slowed down.
When we made the paintings with big brooms, the field was filled with a
heavy, low creeping smog, that seemed to be stuck to the ground.
We had prepared a big isolated box for the paintings.
It was filled with carbonic acid ice, to keep the temperature and
the chemical reactions down. There were almost two months until
the actual exhibition opened.
When we opened the box just before the exhibition, it was like opening
a tomb from the future.
And it came to Live !

As a conclusion on why we did these projects, I think that we were looking
for some kind of meta-instrumentalism, that could gain the formation
process of creativity in general and as for painting, in particular.
The end station was, just as it´s said, a different station.
Maybe it seems a bit pessimistic, but then aren´t all end stations sad ?
At least this one was strange and beautiful, with odd decorations of
choked laughter.

Max Book

The situation in Sweden at the start of the 1990´s, was quite turbulent.
Both car tanks and people´s heads were filled to the rim with gas.
What they didn´t know, was that just around the corner some bombs were
going to detonate. The Persian Gulf war, and then the world economics got
to know bungy jump for the first time, with blindfolds on.
There is a cultural identity crisis going on in Sweden, that started in the 1980´s.
It can be seen as an omnipotent confusion, where the mid-upper classes and
the cultural elite in society, project themselves as cosmopolitans and (western-)
world-citizens, whereas low-class people and workers, yes even foreign
immigrants, tend to identify themselves with nationalistic romanticism from
the beginning of the last century.
It doesn´t seem to matter, that these were ideals invented and appropriated by
the cultural and economic elite in society, at that time.
What is even more confusing, is that these ideals, if you see them as pure ideas
and movements, originated from cultural movements and intellectuals that
were world-citizens at that time (i.e. Europeans).
What then was left for the Swedes to do, was to invent and refurbish
some folklore aesthetics.
We tried to create some folkwar aesthetics.

An art-video made by the legendary Kransen/Wallda group,
in Stockholm 1984.
A spooky kind of thriller, with an odd sense of humour.
It might be more adequate to call it a dbhriller.
Anyway it starts and ends with a dia picture show..
(dialogue in Swedish. ca 17 min.)